Veckan hittills

Det här kommer att bli ett långt inlägg.

I måndags när jag slutade jobba åkte jag och hämtade lillan på dagis. Det blev ett kärt återseende. Hade saknat henne fruktansvärt mycket den här gången, det gör jag visserligen jämt. Men vissa veckor känns det tyngre än andra. Vi åkte hem och hon fick gå och knacka på hos sin kompis som bor här bredvid.

Jag och älsklingen skulle till läkaren och jag hade redan bestämt med hennes kompis mamma att hon skulle få vara där medan vi åkte.

När vi äntligen fick komma in frågade han hur det hade känts den här gången, eftersom han vet att jag brukar känna av ägglossningen väl, berättade att jag inte känt av det alls och inte heller den här månaden fått utslag på test än så länge, det var då dag 19. Han frågade om jag den här gången hade tagit dubbel kur pergo. Eh, nej ! Jag hade bara till en halv tablett och det var heller inget han sagt att jag skulle göra. Oj då, det var ju det som var meningen, men jag måste ha glömt skriva ut då. Ja, men tack för den liksom.

Då sa han iaf att vi till nästa kur skulle köra på dubbel iaf. Men då sa jag precis som det kändes, att nu orkar jag inte mer. Det är alldeles för jobbigt. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av pergon, tappar massa hår och går upp i vikt. Jag önskar att jag öppnat mig för honom mycket tidigare och talat om vad jag känt. Men nu är det som det är. Han tyckte vi skulle testa med sprutor istället om det inte såg ut som att det var någon äl på g.

Men det var en blåsa på 13mm som han trodde skulle kunna bli en äl om några dagar. Han tyckte vi skulle prova den här gången och se om det blev något. Så han skrev istället ut en ovitrelle spruta till som jag ska ta så fort det blir en stegring, om det blir någon stegring.

Ja, så nu sitter jag här, hade lovat mig själv att vara cool den här cykeln, att ta det som det kommer och det får bli som det blir. Men nu har hoppet tänts igen, hoppet som var helt borta bara för några dagar sen. Jag vet inte ens om jag ville att det skulle komma tillbaka, för det känns som att det bara innebär en jätte besvikelse när mensen kommer. Jag hade liksom vant mig vid tanken på att det inte skulle bli något, att få ta det lugnt och tänka på annat, få jobba och ja, bara vara. MEN nu känner jag återigen den där prestationsångesten eller vad man nu ska kalla det, att det bara måste ta sig. Nu har vi försökt så länge, t.o.m med hormoner, det måste gå nu. Men någonstans i mig finns den andra känslan, det kommer inte gå. Det kommer inte bli något.

Tillslut i alla fall så läkaren att om mensen kommer sen så kommer han att skicka hem de sista remisserna för att ta de sista proverna inför ivf. Och då kommer vi att få börja vår resa i juli någon gång. Det blir väl kanske något försök med sprutor innan det, jag förstod inte riktigt vad han menade, men som för att få tiden att gå eller något tror jag. Sen precis innan vi gick sa han att det märks i alla fall att mina äggstockar har väldigt goda förutsättningar för att producera massa ägg inför ett äggplock sen. Och att min slemhinna är jätte fin varje cykel så vi har väldigt goda förutsättningar att lyckas med ivf. Det var ju jätte kul att höra, men där brast det ändå för mig. Tårarna sprutade och jag kände att fy fan. Det är ju jätte bra. Men det är verkligen ingen tröst just nu.

Ja det blir i alla fall ett sista försök nu då innan det blir en kort paus till i juli någon gång. Jag hoppas att det tar sig den här gången, det gör jag. Men det finns ändå en oro, tänk om ägglossningen inte kommer i alla fall?

För ett år och 5 månader sen trodde vi verkligen att det skulle bli en 2011-bebis, det blev det inte. När vi äntligen fick hjälp trodde vi verkligen att det skulle bli en 2012-bebis, det blev det inte heller. Men nu håller vi tummarna stenhårt för att det istället ska bli en 2013-bebis. Ivf hösten 2012 kändes för ett tag sen så fruktansvärt långt borta. Men sommaren är snart här och hösten är inte längre så långt borta. Så tar det sig inte nu så är det bara hålla ut ett tag till.


Ja, ursäkta för det långa inlägget, men jag behövde skriva av mig, alla tankar som susar fram och tillbaka.

Trött idag

Är idag helt slut. Jobbat fem dagar och än är det inte helg, blir tre dagar till innan jag blir ledig. Men det är det värt. Då går tiden fort till lillan kommer hem. :) Idag blev det lchf pizza till middag. Var super gott!! :) Vägde mig imorse. 6,5 kg har jag gått ner sen förra tisdagen. 2,5 kg ca lär ju vara vätska. Men känns bra. :)

Imorgon...

Imorgon jobbar jag i stort sett hela dagen och när vi båda slutat ska vi åka och handla. Imorgon ska jag göra lchf pizza som jag hittat recept på internet. Lägger in receptet och en bild imorgon när det är klart. :)

Energin är slut känns det som...

Jag har inte alls orkat skriva. Har bara istället försökt tänka på annat. Åt en provera kur och läkaren tyckte att jag skulle ta en halv pergokur den här cykeln också, trots utebliven äl. Och nu verkar det oxå som att ägglossningen inte riktigt vill komma. Skulle varit där i måndags på vul, men han ändrade tiden till måndag nästa vecka, då är det dag 19. Jag känner på sätt och vis att jag inte orkar bry mig längre, jag vill bara att tiden ska gå och att vi ska göra klart de här försöket och ev ett till för att sen få remiss till ivf. Då ska jag ta våren och sommaren som den kommer och bara tänka på annat.

Jag fick förra torsdagen ett samtal ifrån min chef som ville att jag skulle börja jobba redan nu, så den här veckan började jag på en egen rad (första gången som jag fått det, äntligen). Och istället för timlön får jag nu månadslön. Känns helt underbart. Hade jag verkligen inte förväntat mig i och med att jag pluggar.

Det innebär att jag faktiskt har tusen andra saker att tänka på och knappt orkat bry mig om att monitorn fortfarande inte gett utslag på dag 15. Jag ska i alla fall försöka att uppdatera här så mycket jag kan. Har nu andra saker jag behöver skriva av mig om. Jag började förra veckan med lchf, har bestämt mig om att nu ska kilona bort som jag gått upp under dessa 5 månader med hormon mediciner, och sedan även de 3 kg som var kvar för att jag ska väga lika mycket som jag gjorde vid inskrivningen då jag var gravid med lillan. Efter det är det 7 kg kvar så väger jag lika mycket som efter förlossningen, vilket är mitt mål. Jag har redan tappat 4 kg på den här 1½ veckan som jag ätit lchf. Men bättre än det är att jag tappat över 3 cm runt midjan. Ja, jag vet att hälften av det är vätska. Men det är en bra början.

Det har gått riktigt bra och jag har inget sötsug längre, inget sug överhuvudtaget faktiskt. Blir knappt hungrig, känner mig jätte pigg och har inte haft huvudvärk en enda dag sedan jag började. Underbart. Jag har bestämt mig att jag ska försöka bli av med så mycket som möjligt inför ivf i höst. Varje kg ökar chanserna till en graviditet. Jag tänkte därför för att peppa mig själv lite skriva här om vad jag ätit och hur mycket jag lyckats gå ner osv. Tanken var att min träning skulle vara raska promenader och använda stegräknaren och öka antalet steg vecka för vecka. Har dock inte haft på mig stegräknaren nu, men de här 4 dagarna jag har jobbat har jag antagligen gått massor. Och jag har kutat fruktansvärt mycket i trappor. Så därför är jag helt övertygad att det varit tillräckligt. :)


Ja, jag tror att det här kommer bli en bra vår/sommar. På slutet har det varit så tungt, har varit så ledsen och frustrerad. Det här med bebisverkstaden och hormon mediciner har verkligen fått mig att må skit både fysiskt och psykiskt och ja nu orkar jag bara inte mer. Det har tagit för mycket energi och nu vill jag bara tänka på annat och samla nya krafter inför hösten. Dock så förstår jag också att hoppet antagligen kommer stanna kvar hela tiden. Men jag hoppas att mycket jobb och att hitta på mycket och roliga saker med lillan på min lediga tid kan få mig att tänka på annat och inte bry mig lika länge. Mirakel sker hela tiden och kanske det, när man släpper allt lite grann, blir en liten bebbe här mer. Men vi får se. Det är i alla fall ett försök kvar innan vi ens får vår remiss.