Torsdag

Hemma med sjukt barn idag. Min lilla älskling har feber. :( Men det blir nog bra snart.

Jag måste få klaga lite. Jag vet att jag inte ska oroa mig, men jag är rädd att inte få någon äl den här cykeln då jag inte ska på vul. Första månaden med pergo fick jag ju ingen mens. Jag vet inte om det berodde på att jag inte hade äl trots att han såg en stor blåsa som han sa såg ut att nyss ha släppt ett ägg. Andra månaden kom den perfekt, men då hade jag tagit en ovitrelle spruta också. Ja så nu är jag som sagt rädd att det blir som första gången när jag inte ska på vul och då heller ingen ovitrelle spruta.

Jag hoppas såklart att det inte blir så, men vi får se. Monitorn sa fortfarande låg fertilitet idag, men jag är ju bara på dag 9 så än kan mycket hända.

Dag 8

Idag spenderade jag och hjärtat eftermiddagen med att städa. Såå skönt det känns nu. Det brukar visserligen aldrig vara särskilt stökigt eller smutsigt hemma hos oss, men man behöver ju städa lite extra noga ibland. :) Älskar att laga middag efter det, äta och sen mysa ner mig i soffan. Men nu är jag trött. Måste vara pergon men jag somnar super tidigt i soffan varje kväll sista dagarna.

Är cykeldag 8 idag och brösten börjar redan kännas ömma, de hann knappt lägga sig sedan mensen innan det började igen. Det har även gjort ganska mycket ont i äggstockarna idag, nyper och drar. Speciellt i den högra, som vanligt. Vet heller inte om det är ont sen spolningen eller om det är äggstockarna som börjar jobba, jag hoppas på det senare. ;) Börjar kännas lite pirrigt, jag hoppas ju så mycket att spolningen ska ha hjälpt.

Det är jobbigt att leva i dessa 14 dagars (ca) perioder. Väntan på äl, sen väntan på BIM. Det är bara en evigt lång väntan känner jag. Och inget plus vill det bli. Tiden går väldigt långsamt när man bara väntar.

Jag har iaf bestämt mig för att om det inte skulle bli något under de kommande månaderna och han skickar remiss till ivf, då ska jag försöka gå ner några kilo till under våren/sommaren innan det blir dags. Vi äter ju så gott som lchf, men pga medicinerna jag ätit nu har jag tyvärr gått upp något kilo. Tänkte gå ned dem och något kilo till i så fall. Då har man något att tänka på under den långa väntan i så fall.

Ska ta och sova nu och imorgon hoppas jag att fertilitetsmonitorn börjar visa hög fertilitet.

Onsdag

Igår var vi och grattade min pappa som fyllde år. Lillan köpte en perfekt present och av mig och sambon fick han biljetter till en rock konsert som han och sambon ska gå på.

Tagit näst sista pergo tabletten idag haft migrän och mått illa men det brukar gå över dagen efter sista tabletten. Kände att det nöp lite över vänster äggstock igår, hoppas det släpper ett där istället den här cykeln.

Fertilitetsmonitorn visar fortfarande låg fertilitet. Hoppas det ändras snart. Första månaden med pergo hade jag äl dag 14/15 andra gängen dag 16/17. Får se när det blir den här gången.

Ska snart skjutsa lillan till mamma och pappa, de är lediga idag så de ville låna henne lite. :) Jag ska gå på en föreläsning på skolan och sedan storstäda lite här hemma.

Glömde..

Glömde ju skriva en sak.. En positiv sak är ju faktiskt att eftersom jag har endometrios så räknas vi inte som oförklarligt barnlösa, det innebär att om de skickar remiss till ivf sen så behöver vi inte vänta tills vi försökt i tre år, utan då är det ett år som gäller. Och vi har ju redan försökt i ett år och tre månader. Det känns i alla fall skönt. Hade varit drygt att vänta i två år till innan vi fick försöka med ivf.

Spolning

Har nu varit och spolat äggledarna, det gjorde lite ont på ena sidan. Lite mer ont när han sprutade in luft. Men när jag satte mig upp efteråt, då gjorde det RIKTIGT ont. Och det gör fortfarande ont. Men det är det värt.

Han gjorde spolningen med ultraljud. Och han sa att han med säkerhet inte kunde säga om det var passage i båda äggledarna, men det var i alla fall passage i någon av dem. Dock den sidan som det gjorde ont i och som det i sämsta fall kunde vara en blockering i, det är såklart den sidan som jag oftast får äl på. Men han hoppades på att eftersom det gjorde lite ont där att det, om det var något stopp, släppte.

I övrigt pratade han mest om ivf idag, om vi funderat något kring det, hur det funkade om man skulle få det landstingsfinansierat, när det kunde bli om vi inte lyckas, var vi kommer få göra det osv. Vi fick även med oss papper hem om ivf.

Min sambo har ju hela tiden sagt att jag ska vara positiv, att det inte är någon fara. Att vi kommer lyckas på egen hand, bara det att det tar lite tid osv. Men nu har även hans inställning ändrats. I och med att läkaren pratade om vad han trodde och att han tyckte att vi skulle försöka en eller ett par gånger till med pergo om det inte blev något nu, men att chanserna inte var stora. Att han informerade om hur det funkar när han skickar remissen och efter. Nu förstår nog han också att det kanske inte kommer att gå på naturlig väg. Han verkar lite ledsen. Jag har ändå känt på mig att chanserna inte varit särskilt stora, men han förstod inte det förrän idag. Han läste tom igenom papperna vi fick med oss medan jag var in och hämtade lillan.

Jag känner mig ledsen, men samtidigt känner jag att det är ju inget nytt. Jag kände det på mig. Någonstans i mig visste jag. Även om jag fortfarande innerligt hoppas på att vi ska lyckas själva. Hoppet är inte helt borta. Jag känner att jag redan nu även om jag fortsätter hoppas, måste börja vänja mig vid tanken på att även om jag har lyckats bli gravid och fått ett barn så är chansen att jag ska kunna bli gravid igen, naturligt, inte stora.

Gud, vad det låter som jag har en fruktansvärt negativ inställning. Men jag försöker bara acceptera läget. Men, jag vill och jag hoppas att det blir ett plus denna cykel. Jag vill slippa ivf. Jag tror någonstans att om bara ett ägg kunde släppa från andra sidan så blir jag gravid. Nu har jag ju haft äl på höger sida de sista tre gångerna, den här gången måste det ju ändå bli på andra sidan.

Måndag

Första testet i fertilitetsmonitorn idag, ska bli spännande att se när den visar hög fertilitet. Ska snart iväg och hämta min lillgumma på förskolan. Blev en kort dag idag.

Sen ska vi lämna henne en sväng hos mamma och pappa för att gå till läkaren och göra spolningen. Jag är riktigt nervös. Som jag skrev förut är jag jätte rädd att det ska göra ont, inte för att jag inte tål smärta utan för att jag redan har världens mensvärk. Men det kanske går hur bra som helst och inte gör ett dugg ont. Vi får se.

Idag är en bättre dag än igår. Sovit dåligt så jag har migrän dock. Ska vila lite innan jag åker och hämtar lillan.

Saknaden är stor...

Idag är en sån här dag när jag tänker tillbaka på när morfar dog, det var i september 2011. Jag saknar honom så och idag känns det lite extra, så jag vill skriva av mig lite. Min morfar var gammal, men han var min hjälte, han var min absoluta favorit, genom hela mitt lite. Han har varit både morfar och som en pappa för mig, då jag fram till jag var 11 år inte hade någon pappa.

Det började med att vi redan i augusti fick veta att han var sjuk, de trodde inte att han skulle överleva helgen. Det var fruktansvärt, han hade ju varit dålig så många gånger, men alltid blivit bättre. Man gick runt som i ett töcken hela helgen, men han blev bättre. Han blev frisk. Han fick komma hem igen, dock med syrgas. Men han mådde bra igen. 

På måndagen sista veckan i september ringde min mormor och berättade att de var på akuten igen. Morfar hade ramlat och brutit lårbenshalsen. Paniken kom på en gång, jag visste vad det innebar för honom. 87 år och jätte dement och kol. Han skulle antingen inte klarar operationen, gjorde han det skulle han kanske inte klara rehabiliteringen och orka komma tillbaka igen. Jag tog med mig lillgumman och skyndade in på akuten. Han hade så ont, han förstod inte vad som hade hänt. Men han var ändå ganska glad. Vi passade på att njuta av honom. När vi fick komma upp på avdelningen fick vi veta att de tänkte operera honom med ryggbedövning då han inte skulle klara att sövas. Jag satt med mamma medan hon fyllde i papprena inför operationen, vi var där allihop. Mamma, pappa, jag, sambon, dottern, mina systrar och min systers sambo. Så var det alltid när det var något med moffa, vi var alla där. Vi alla älskade honom så och det visste han så väl.

Dottern började bli trött och nästan somnade så vi var tvugna att gå hem. Jag pussade och kramade på moffa och talade om för honom hur mycket jag älskade honom. Sa åt honom att nu ska du bli bra igen, du ska klara det här !!! Han var trött och sov nästan, men han hörde vad jag sa och han lovade mig att han skulle bli bra. Om jag vetat att det här var sista gången jag såg honom vid liv, då hade jag antagligen aldrig kunnat gå därifrån. Men det visste jag såklart inte.

Under natten till tisdagen hade jag fått ett sms av mamma, operationen hade gått bra och han var uppe på avdelningen igen. Tack och lov ! På tisdagen skulle jag försöka sova eftersom jag för första gången i mitt liv skulle jobba natt. Därför åkte jag aldrig och hälsade på moffa, det hade ju gått bra, han hade varit uppe och gå tränat. Jag skulle hälsa på honom det första jag gjorde på onsdagen efter jag sovit en stund. Så blev det inte.

På onsdag morgon efter jag jobbat natt följde jag när jag slutade med och lämnade dottern på dagis för att jag skulle få åka hem och sova, jag hade varit i vaken i 24 timmar. Jag pratade med mamma och hon var på väg för att hälsa på moffa. Vad bra jag ska åka dit så fort jag vaknat. Jag la mig och försökte sova. Det var första gången någonsin som jag stängt av ljudet på min telefon, bara för att mamma visste att jag jobbat natt och jag tänkte att nu är allt lugnt. Det tog ett tag innan jag somnade, det kändes inte riktigt bra, men jag var nog bara trött. 1½ timme senare ringde telefonen, flera gånger. Magkänslan sa mig på en gång att något var fel. Jag frågade om moffa var dålig. Vad har hänt??? Jag satt redan upp i sängen, klarvaken. Mamma säger bara: "du måste ta en taxi in till stan". Jag fattar direkt. Moffa är inte dålig. Han är redan borta. Jag fattar inte att skriket jag hör kommer från mig själv. Moffa, min hjälte, min fadersgestalt. BORTA !! Hela världen rasade nu. Jag förstod ingenting. Jag ville inte tro det. Det var inte så här jag hade sett framför mig hur det skulle gå till. Jag var inne på sjukhuset efter ca 10 minuter. När jag kom in i rummet stod de alla runt honom, där låg han, så fin, så vacker, så fridfull. Min älskade älskade moffa. Där stannade vi med honom i flera timmar, jag och syster gick och köpte tre väldigt vackra rosor som de fick lägga i hans händer. Han var så fin och jag kunde inte sluta pussa och krama på honom. Jag försökte pussa på honom så att det skulle räcka för evigt, men tyvärr är det ju inte så enkelt.



Jag saknar min morfar så fruktansvärt mycket. Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta. Han fattas mig verkligen. Vissa dagar är värre än andra. Idag är en sån dag.

Söndag

Igår fyllde mamma år, jag och lillgumman åkte in på stan för att köpa en present till henne. Hon fick välja själv vad hon ville köpa och hon hittade en liten "tatty teddy" nalle eller vad de heter, den satt på en muffins med en partyhatt och så stod det happy birthday på den. Hon valde sen ett kort som hon tyckte var fint med glittrande fiskar på, så var det en 7:a och inuti stod det: "Hipp hipp hurra på din 7års dag". Men hon tyckte kortet var fint och alldeles perfekt till momma, så det blev det. Vi mötte upp mamma, pappa och min mormor på ett fik inne i stan och hon fick presenten, hon blev jätte glad eftersom det syntes att gumman valt alldeles själv.

Sen när hjärtat slutat jobba kom han också ner och fikade med oss, han köpte världens finaste blombukett från mig och honom, som jag hade bett om. Sedan gick vi hem och väntade på att mina systrar och farmor och farfar skulle komma, vi åt smörgåstårta och det blev samma surr som vanligt när familjen samlas. Men det var heelt underbart.

Gumman valde att sova hör hos momma och moffa och vovvarna så jag och hjärtat åkte hem och tittade på film. Jag somnade i soffan under andra filmen, som vanligt. Så vi tittade färdigt på den på morgonen istället. Hämtade sen hem lillgumman igen och nu leker hon med en kompis. :) Hjärtat har åkt på jobbet och jag antar att jag snart ska börja laga mat. Katten har fått fnatt och hoppar fram och tillbaka i sängen här över mig.

Jag har idag tagit första pergotime tabletten på tredje kuren. Mensvärken hänger fortfarande i, har nog aldrig haft en så här jobbig mens. Imorgon är det dags för spolningen och jag längtar men samtidigt är jag riktigt skraj. Jag har ju så ont redan pga mensvärken och jag är jätte rädd att det ska göra ont. Har hört att det kan göra det. Jag hoppas att man får något smärtstillande. Men det lär nog gå bra. Det måste ju göras.

Den här månaden testar jag även clearblue fertilitetsmonitor. Jag är ju på dag 5 idag och imorgon på dag 6 kommer jag nog att få göra första testet. Spännande. Förra månaden fick jag glad gubbe på ältestet på dag 15. Jag vet egentligen inte om den kommer att hjälpa oss så mycket. Men skulle det vara så att spolningen hjälper till så kanske det funkar. Då är det ju bra att kunna se sina mest fertila dagar.

En toppen dag

Har haft en toppen dag med min älskade lilla go tjej. :) Så mysigt att få hämta henne imorse efter att ha saknat henne som bara den i 4 dagar. Riktig kvalitetstid. Och tack och lov så kommer hon imorgon igen. :)

Kvällen spenderades i soffan med min älskade sambo, vi hyrde film. Hann titta på en av dem. Nu har vi gått och lagt oss. Mensvärken har ikväll varit outhärdlig och det slutade med att jag fick ta tradolan, då är det ont eftersom jag brukar undvika det så länge jag kan. Men nu gör det fruktansvärt ont i både magen och ryggen. Vet ju vad det innebär, det är inte bra. Mensvärk kan man ha, men då jag har endometrios och det gör mer och mer ont för varje mens som kommer så är det inte bra. Men vi får väl se vad spolningen visar på måndag.

Hoppas på att tabletten hjälper så jag får sova nu, är jätte trött och imorgon ska vi ju fira mamma så jag måste vara pigg. :)

ONT !!!

Har inatt inte kunnat sova något alls nästan då jag haft så fruktansvärt ont, mensvärk. Usch !! Smärtan strålade ut i hela låren och jag mådde illa. Samma har varit hela dagen, kräkts av smärtan och bara legat på soffan hela dagen. Längtat efter min älskade sambo som var och jobbade. Blev verkligen överlycklig då han äntligen kom hem vid fem tiden.. Lycka är att få ligga i hans famn på soffan och titta på tv. <3 Jag älskar honom så otroligt mycket och är så glad att ha honom vid min sida, annars hade jag aldrig orkat med detta.

Imorgon kommer även min andra lilla kärlek hem. Förskolan är stängd och hennes pappa måste jobba. Vilket jag är jätte glad över, då får ju jag mysa med henne en stund. Får se vad vi ska hitta på. Hon är i alla fall den absolut bästa i hela världen. Jag önskar att hon kunde vara här jämt. I över tre år har det varit så att hon åkt bort varannan vecka och tänk att jag vänjer mig aldrig. Varje gång hon åker känns det Men den här veckan blev en bra vecka då hon åkte i måndags och kommer en sväng imorgon och sedan kommer hon även igen på lördag, hennes pappa ska gå ut med några vänner och dottern ska följa med mig till min mamma då hon fyller år. Mest troligt blir hon då också kvar här efter det. :)

Jag hade faktiskt hoppats på att jag skulle få tala om för min mamma på hennes födelsedag att hon skulle bli mormor igen, men så blev det tyvärr inte. Får se vad jag och lillan ska hitta på att köpa till henne i present. Lillan får nog bestämma det. :)

Jag tänkte gå in och skriva ett inlägg här förut idag, men då jag kände mig så fruktansvärt deppig gjorde jag inte det. Trots att jag skaffade den här bloggen för att skriva av mig. Men nu känner jag mig faktiskt lycklig eftersom min älskling kommit hem från jobbet, så nu kändes det lättare att skriva lite. I övrigt har jag ju inte så mycket att berätta förrän på måndag då vi ska iväg och spola mina äggledare. På söndag börjar jag på den tredje pergotime kuren och ja, jag hoppas verkligen att det blir något nu den här gången. Äl beräknas vara runt den 8 mars och bim den 22 mars. Spännande.

Nu ska jag vara lite med min älskade sambo, vi ska titta på Big Brother innan vi går och lägger oss. Jag hatar det programmet, men han gillar att titta på det. Så, man får helt enkelt ställa upp för laget. :)

Mail från läkaren

Fick svar på mailen från min läkare och eftersom jag skrev i mitt mail att jag haft väldigt ont nu en vecka innan mens så blev det inplanerat en spolning av äggledarna redan på måndag istället för om en månad. Det känns skönt men också nervöst, skönt för om det skulle vara stopp i någon av äggledarna så är det bra att veta det på en gång. Men också spännande eftersom det kan öka chanserna att bli gravid, om de skulle lyckas spola bort ett litet stopp.

Dock blev det ingen koll med vul runt äl denna gång eftersom mottagningen har stängt vecka 10. Det blir därför heller ingen ovitrelle spruta denna cykel, men förhoppningsvis mognar ett ägg och släpper som det ska i alla fall, får testa med äl tester så jag är säkert på att det i alla fall finns en stegring.

Jag hoppas verkligen att det tar sig den här gången, skulle gärna slippa hela ivf karusellen.

Just nu känns allting mörkt och dystert

Min dotter är hos sin pappa denna veckan, vilket alltid är en lite tyngre vecka. Och till råga på allt så känner jag att nu är allt hopp borta. Jag tror inte längre att vi kommer bli gravida på naturligt sätt. Jag vill självklart det, men jag tror inte det längre.

Det är två egna försök kvar och sedan skickar han remissen för ivf. Det går inte att göra här i vår stad, så vi kommer bli tvungna att åka 45 mil, minst. I vårt landsting får man dessutom bara ett försök finansierat av landstinget och ev om möjligt, en återinsättning med fryst embryo. Så i värsta fall bara ett. Det känns oxå jobbigt, det är ju inte direkt gratis att göra det privat sen. Men självklart skulle det vara värt varenda öre.

Har varit mycket tankar om ivf idag och jag har kollat runt lite på de två olika klinikerna remissen i så fall skulle skickas till. Det är en av klinikerna som jag hellre skulle åka till, då de använder sig av långtidsodling om det passar patienten, jag har ju lättstimulerade äggstockar så skulle vara perfekt. Jag försöker nu förlika mig med tanken på ivf, så jag inte blir knäckt en gång till om det inte blir något på dessa två cykler. Tittat upp hur det funkar med nedregleringen vid endometrios osv.

Väntar oxå på svar från läkaren, jag skickade ett mail till honom idag om att mensen kommit nu och berättade att denna gång gjorde ännu ondare i magen osv. Kommer få en ny tid av honom när vi ska dit på vul för att kolla om det blivit ägg igen. Blir väl om ca 14 dagar.

Till sist måste jag bara säga att min mamma är världens bästa. Vi pratar om allt, och självklart vet hon även om allt det här. Talade om för henne igår när mensen kom och ytterligare ett misslyckande. Hon blev ledsen för vår skull och när jag träffade henne på kvällen gav hon mig en lång kram, då började tårarna forsa, och de ville inte sluta. Jag känner mig som världens sämsta som inte ens kan ge min sambo ett barn.

Nej, den här bebisverkstaden blev verkligen inte som vi hade tänkt oss. Det är smärtsamt, man blir så förtvivlad. Varför vill inte vår efterlängtade bebis komma till oss?? Varför vill inte dotterns efterlängtade lilla syskon komma till oss?


Man skaffar inte barn, man får dem. Om man har tur.

Vår resa så här långt

Har nu bestämt mig för att börja blogga för att få ut alla känslor man har inom sig på något sätt.

När jag var 18 år blev jag gravid med min dotter, som nu är 5 år. Nu har jag och min sambo försökt att få vårt första gemensamma barn sedan december 2010, slutade då med p-piller eftersom jag visste att det kunde ta ett tag innan mensen kommer igång ordentligt osv. Redan i januari 2011 blev det ett plus på stickan och vi var överlyckliga, men lyckan varade inte länge. Vi hann inte ens smälta det förrän jag började blöda, jag hade fått missfall. Det kändes fruktansvärt i några dagar, men vi hade ju inte trott att det skulle gå på första försöket så vi fortsatte att försöka, men förhoppningen att det skulle bli till sommaren i alla fall.


Men mensen kom med allt längre i mellan och jag kände inte längre av någon ägglossning. När det gått 60 dagar sedan senaste mens och då gravtestet var negativt försökte jag söka hjälp för min oregelbundna mens. Men fick ingen, så i augusti bestämde vi oss för att vi skulle söka hjälp på privat klinik. Vi fick en tid i början på november, det kändes som en evighets lång väntan, men vi visste i alla fall att då skulle vi få hjälp. Under hela tiden vi väntade fanns oron för att det var något fel, jag visste ju om att de för 5-6 år sedan hade hittat endometrios vid en titthålsoperation och efter detta fick jag hem ett brev där det stod att om jag någon gång i framtiden skulle ha svårt att bli gravid skulle jag höra av mig till kvinnokliniken, men eftersom jag hade fått min dotter hade detta inte oroat mig tidigare, förrän nu.


November kom och det var äntligen dags för oss att starta en fertilitetsutredning, efter att vi försökt i 11 månader. Jag hade nu inte haft mens på över 100 dagar. Tack och lov så var läkaren jätte förstående och tyckte inte alls som läkaren på vårdcentralen hade sagt, detta var INTE normalt ! 

Han frågade om endometriosen, om jag hade kraftig mensvärk osv. Jag minns inte, var ju så länge sen jag hade mens nu så jag vet inte. Och har alltid ätit p-piller som ju brukar hjälpa mot det. Han hoppades på att det inte skulle vara det som var problemet då. Så första steget blev att äta provera för att få igång en mens och sedan lämna blodprov på dag 2-4, och börja med pergotime på dag 5-9, en halv tablett eftersom jag hade många kandidater till ett moget ägg i mina äggstockar. Sambon fick en tid för att lämna blodprov. Jag gick därifrån med tårar av lycka i ögonen. Äntligen hade vi träffat en läkare som lyssnade och tog problemen på allvar, det blir ju trots allt ingen bebis utan mens eller äl. 


Jag åt provera i 10 dagar och på dag 4 efter avslutad kur kom den efterlängtade mensen. Åh, hoppet tändes igen, kanske är det här början på något riktigt bra ! Jag åt min första kur pergotime som gav en fin äl blåsa som enl vul precis hade släppt, slemhinnan såg jätte fin ut och jag var så lycklig. MEN eftersamlagstestet visade att jag hade antikroppar i livmoderhals sekretet och alla spermier var döda, de kunde inte ta sig fram till ägget. SORG. Åh nej, inte fler problem var min nästa tanke. Vi fick båda antibiotika på recept som vi skulle ta. Jag gick därifrån gråtandes.


Återigen, mensen kom inte. Inget plus heller. När mensen var en vecka sen hade jag så kraftig värk i buken att jag åkte in akut. Sedan blev det en ny provera kur för att få mens, det onda i magen fortsatte och det blev värre, men provera ger mensvärk så hoppet fanns att kanske det var därför. Mensen kom och återigen startade jag med pergotime på dag 5-9.


Dag 15 i cykeln fick jag en smiley på äl testet, vilken lycka, första gången någonsin som jag fått positivt äl test. En bra känsla. Samma dag var vi återigen på vul för att kontrolla om det skulle bli äl. Fin slemhinna och ett jätte fint ägg, han tyckte jag skulle ta ovitrelle sprutan då jag kom hem, för att ge ägget en sista skjuts. Jag talade om för honom om smärtorna i magen och det höres att det var förbryllande. Vi bestämde att blir det inget denna kur, då provar vi pergo en tredje gång och blir det inget då, då ska han spola mina äggledare och händer inget då. Ja då är det bara ivf som gäller, för då är det min endometrios som strular till det.


IVF??? Den tanken hade jag aldrig tänkt. Att det skulle behövas?? Jag har ju fått ett barn tidigare, på naturlig väg?? Händer detta verkligen?? Är chansen att vi blir gravid på egen hand så liten? Tusen tankar och funderingar och känslor åkte fram och tillbaka. 

Jag åkte hem och tog ovitrelle sprutan, det skulle bli ett barn nu !!!

En vecka efter äl kom smärtan igen, intensiv. Men jag hoppades att det var molvärk, s.k "växtvärk". Jag började må illa. Kanske, kanske det faktiskt tog sig. Brösten började växa. Och på bim-3 testade jag negativt. Typiskt !!! Jag trodde verkligen. Bim-2 då såg det ut som att nu kommer mensen, för tidigt och mycket riktigt idag på bim-1 är den igång på riktigt och den här gången kändes det värre än någonsin att få mens. 


Ja, det blev ett långt inlägg. Men jag ville få med allt som vi gått igenom på vår resa än så länge. 

Nu kommer jag skriva här för att få skriva av mig lite då detta är så otroligt jobbigt. Jag visste mycket väl att livet inte alltid blir som man tänkt sig och att allt inte alltid går som planerat, men jag trodde aldrig att vi nu, ett år och snart tre månader senare, fortfarande skulle sitta här utan bebis och utan stor mage och med väldigt små chanser att kunna bli gravid på egen hand.

Det kommer kanske bli mycket negativt nu, men just nu känner jag mig väldigt negativ och ledsen.