Har nu bestämt mig för att börja blogga för att få ut alla känslor man har inom sig på något sätt.
När jag var 18 år blev jag gravid med min dotter, som nu är 5 år. Nu har jag och min sambo försökt att få vårt första gemensamma barn sedan december 2010, slutade då med p-piller eftersom jag visste att det kunde ta ett tag innan mensen kommer igång ordentligt osv. Redan i januari 2011 blev det ett plus på stickan och vi var överlyckliga, men lyckan varade inte länge. Vi hann inte ens smälta det förrän jag började blöda, jag hade fått missfall. Det kändes fruktansvärt i några dagar, men vi hade ju inte trott att det skulle gå på första försöket så vi fortsatte att försöka, men förhoppningen att det skulle bli till sommaren i alla fall.
Men mensen kom med allt längre i mellan och jag kände inte längre av någon ägglossning. När det gått 60 dagar sedan senaste mens och då gravtestet var negativt försökte jag söka hjälp för min oregelbundna mens. Men fick ingen, så i augusti bestämde vi oss för att vi skulle söka hjälp på privat klinik. Vi fick en tid i början på november, det kändes som en evighets lång väntan, men vi visste i alla fall att då skulle vi få hjälp. Under hela tiden vi väntade fanns oron för att det var något fel, jag visste ju om att de för 5-6 år sedan hade hittat endometrios vid en titthålsoperation och efter detta fick jag hem ett brev där det stod att om jag någon gång i framtiden skulle ha svårt att bli gravid skulle jag höra av mig till kvinnokliniken, men eftersom jag hade fått min dotter hade detta inte oroat mig tidigare, förrän nu.
November kom och det var äntligen dags för oss att starta en fertilitetsutredning, efter att vi försökt i 11 månader. Jag hade nu inte haft mens på över 100 dagar. Tack och lov så var läkaren jätte förstående och tyckte inte alls som läkaren på vårdcentralen hade sagt, detta var INTE normalt !
Han frågade om endometriosen, om jag hade kraftig mensvärk osv. Jag
minns inte, var ju så länge sen jag hade mens nu så jag vet inte. Och
har alltid ätit p-piller som ju brukar hjälpa mot det. Han hoppades på
att det inte skulle vara det som var problemet då. Så första steget blev att äta provera för att få igång en mens och sedan lämna blodprov på dag 2-4, och börja med pergotime på dag 5-9, en halv tablett eftersom jag hade många kandidater till ett moget ägg i mina äggstockar. Sambon fick en tid för att lämna blodprov. Jag gick därifrån med tårar av lycka i ögonen. Äntligen hade vi träffat en läkare som lyssnade och tog problemen på allvar, det blir ju trots allt ingen bebis utan mens eller äl.
Jag åt provera i 10 dagar och på dag 4 efter avslutad kur kom den efterlängtade mensen. Åh, hoppet tändes igen, kanske är det här början på något riktigt bra ! Jag åt min första kur pergotime som gav en fin äl blåsa som enl vul precis hade släppt, slemhinnan såg jätte fin ut och jag var så lycklig. MEN eftersamlagstestet visade att jag hade antikroppar i livmoderhals sekretet och alla spermier var döda, de kunde inte ta sig fram till ägget. SORG. Åh nej, inte fler problem var min nästa tanke. Vi fick båda antibiotika på recept som vi skulle ta. Jag gick därifrån gråtandes.
Återigen, mensen kom inte. Inget plus heller. När mensen var en vecka sen hade jag så kraftig värk i buken att jag åkte in akut. Sedan blev det en ny provera kur för att få mens, det onda i magen fortsatte och det blev värre, men provera ger mensvärk så hoppet fanns att kanske det var därför. Mensen kom och återigen startade jag med pergotime på dag 5-9.
Dag 15 i cykeln fick jag en smiley på äl testet, vilken lycka, första gången någonsin som jag fått positivt äl test. En bra känsla. Samma dag var vi återigen på vul för att kontrolla om det skulle bli äl. Fin slemhinna och ett jätte fint ägg, han tyckte jag skulle ta ovitrelle sprutan då jag kom hem, för att ge ägget en sista skjuts. Jag talade om för honom om smärtorna i magen och det höres att det var förbryllande. Vi bestämde att blir det inget denna kur, då provar vi pergo en tredje gång och blir det inget då, då ska han spola mina äggledare och händer inget då. Ja då är det bara ivf som gäller, för då är det min endometrios som strular till det.
IVF??? Den tanken hade jag aldrig tänkt. Att det skulle behövas?? Jag har ju fått ett barn tidigare, på naturlig väg?? Händer detta verkligen?? Är chansen att vi blir gravid på egen hand så liten? Tusen tankar och funderingar och känslor åkte fram och tillbaka.
Jag åkte hem och tog ovitrelle sprutan, det skulle bli ett barn nu !!!
En vecka efter äl kom smärtan igen, intensiv. Men jag hoppades att det var molvärk, s.k "växtvärk". Jag började må illa. Kanske, kanske det faktiskt tog sig. Brösten började växa. Och på bim-3 testade jag negativt. Typiskt !!! Jag trodde verkligen. Bim-2 då såg det ut som att nu kommer mensen, för tidigt och mycket riktigt idag på bim-1 är den igång på riktigt och den här gången kändes det värre än någonsin att få mens.
Ja, det blev ett långt inlägg. Men jag ville få med allt som vi gått igenom på vår resa än så länge.
Nu kommer jag skriva här för att få skriva av mig lite då detta är så otroligt jobbigt. Jag visste mycket väl att livet inte alltid blir som man tänkt sig och att allt inte alltid går som planerat, men jag trodde aldrig att vi nu, ett år och snart tre månader senare, fortfarande skulle sitta här utan bebis och utan stor mage och med väldigt små chanser att kunna bli gravid på egen hand.
Det kommer kanske bli mycket negativt nu, men just nu känner jag mig väldigt negativ och ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar